Höjd mysfaktor

Det är inte så att jag på något vis är emot manifestationer. Earthhour är ett utmärkt iniativ för att uppmärksamma ett globalt problem, vars smärtgräns vi kommer allt närmare. Men jag kan också förstå Stockholmspolitikernas inställning om att det är det långsiktiga arbetet som är viktigast.

För vad uppnådde vi egentligen? Enligt dagstidningarnas uppgift släcktes motsvarande en halv miljon småvillors hela energiförbrukning under denna timme, i Sverige. Någon talade om 2-3% av en normal dygnsförbrukning, totalt för hela landet. Otroligt.... men sen då? Jag kan inte låta bli att fundera över vad vi sparar i energi på att ställa om klockan till sommartid (ljusare kvällar)?! Det får hela den här manifestationen att mista sin poäng. Åtminstone i Sverige! För var tog uppföljningen vägen? Upplysningen (!) som ska stärka människors medvetenhet och bibehålla effekterna för framtiden?



Jag säger inte att manifestationen var meningslöst. Vi behöver bli påminda. Även om jag redan bidrar till en energisnålare tillvaro genom att välja "gröna" vitvaror i hemmet, källsortera och kompostera, lågenergilampor och cykla till jobbet så kan jag bli bättre. Men hallå? En timmes elförbrukning, mer eller mindre, känns nästan lite löjligt. Om vi istället valde att släcka lamporna VARJE kväll, under en timme året om, vore saken annorlunda.

Men som jag skrev inledningsvis: jag gillar manifestationer för behjärtansvärda ändamål. Själv var jag på en födelsedagsfest när ljuset släcktes, borden fylldes av brinnande stearinljus och med ens höjdes mysfaktorn.

Tyvärr befarar jag att den stora behållningen av Earthour, ändå bara sträcker sig till ett nytt mys-index i människors medvetande.

Moralkompass

Nu duggar scoopen tätt i medierna om skyhöga bonusar! Pudlarna rullar sig likt propellrar på förstasidorna och överallt kan man läsa att... man följde bara de regler som gällde?!! Så är det nog. Åtminstone ansågs det inte kriminellt, och då tog man chansen, med LO-ordförandens, regeringens och styrelseledamöters goda minne.

Nu har konjunkturen hunnit ikapp bubblan och allt kommer i dager. Men har vi redan glömt fallskärms-avslöjandena under 1990-talet??? När ordförande för Byggnads landade mjukt med över 100 miljoner kr i fickan? Är det någon som med den minsta fantasi trodde att det svenska toppskiktet antog någon slags moralkodex efter det? Eller kommer dra lärdom av denna bubbelspricka?

Så länge girigheten inte är kriminell så kommer vi tvingas leva med dessa s k avslöjanden. För på något underligt vis har begreppet "skam" försvunnit ur människans medvetande och i samhället som helhet. Några årtionden tillbaka talades det om "skam i kroppen" och om "skamkänsla". Det var som ett individuellt riktmärke i varje människas moralkompass; vad som gick an utan att man behövde skämmas. Denna kompass finns inte längre. Inte ens lite äkta hutvetenskap tycks bita...

Var kommer den här giriga, förblindade individualismen sluta?

Fördömande lärare, fördummade mammor

Än en gång hör jag om hur barns uppväxt påverkas negativt av att växa upp med en ensamstående förälder.

Denna gång är det en speciallärare som tar upp ämnet. Han beskyller en ensamstående mamma för att vara otillräcklig åt sina fyra barn, eftersom två av dem visat sig vara dyslektiker. Att kvinnan dessutom har dessa barn med tre olika fäder, till råga på allt utlänningar, förstärker lärarens fördömande över kvinnans kapacitet.

Ja kanske har kvinnan varit omdömeslös i sitt val av livspartner och alltför snabbt valt att bilda familj. Uppenbart, kan jag med min lekmannapsykologi tycka. Idag står hon ju ensam ansvarig.

Eller var hon klok nog att lämna dessa män!? Är det inte lika uppenbart att dessa män INTE tagit sitt ansvar? Är det inte lika uppenbart att hon, mamman, är den person som valt att finnas där för barnen??? Det stampas och ordas i medier om att pappor ska ha lika rätt till sina barn, men borde vi inte tala om deras

lika s k y l d i g h e t??!

Nå väl, åter till lärarens åsikt. Två av barnen har under högstadiet haft specialläraren som klassföreståndare. Båda barnen har visat sig vara praktiker med godkända reslutat i slöjd, hemkunskap, musik och idrott, men haft ytterst dålig självkänsla och svårt för teoretiska ämnen. Som mamma till en dyslektisk dotter är detta elementärt, och en naturlig följd av ett alltför sent upptäckt problem. Idag finns kunskapen om dyslexi, och barn med inlärningssvårigheter borde kunna få hjälp tidigt. Men vi behöver inte ens gå tillbaka 10 år för att se hur unga människor lyckades ta sig igenom hela grundskolan utan att varken kunna läsa eller skriva!

Jag kan inte låta bli att undra hos vem ligger den största bristen? De dyslektiska barnen, de ensamstående mammorna eller hos en akademisk yrkeskår som under nio-tio år missar en yrkesrelaterad diagnos?

Den omnämnda mamman anklagas för att inte ha läst tillräckligt med sagor för barnen! Bah! Jag har läst hyllmetrar för min dotter, men likväl är hon dyslektiker. Och att mammans val av fäder "idel utländska män" skulle ha betydelse är också skrattretande. Vad ska vi dra för slutsats att kung Carl-Gustaf VXI's barn, kronprinsessan Viktoria och prins Carl-Philip, är dyslektiker - och deras mamma invandrare (tysk-brasilianska)!? Har de inte läst tillräckligt med sagor om kungar och prinsessor?

Nej, det är dags att låta bli att idiotförklara ensamstående mammor! Vem har stått förebild för oss alla om det eviga kaoset, obegåvade barn, skrik, kräks och ständigt dålig ekonomi? Merparten av ensamstående mammor klarar sig enligt normen (utan att förminska problemet med försörjningsbördan). Det är fortfarande, trots en ljusning i samhället, mammor som tar huvudansvaret för barnens uppväxt. Vi borde hylla dem!!! Att skuldbelägga dessa kvinnor för dagens ungdomsbrottslighet, barns inlärningssvårigheter, attityder i skolan m.m är detsamma som att friskriva papporna från deras ansvar.

Eller är det legitimt att köpa sig fri allt ansvar för 1173 kronor i månaden???

Jag är katolik - och skild, tack och lov!

(Du är välkommen att kasta första stenen.)

Människor som funnits i min närhet under de senaste åren säger numera att de inte känner igen mig. Jag är en öppen, positiv, sprudlande trebarnsmamma på 40+ som lovsjunger livet!

Men så har det inte alltid varit. Jag har varit en spillra, ett vaccum, en trasig själ utan egen vilja eller förmåga.

Under 18 år var jag gift med en man som ägnade mycket energi åt att kränka, tillintetgöra och förnedra mig. Våldet började med en enskild örfil och eskalerade genom åren. Idag är han dömd för grov misshandel, grov kvinnofridskränkning, grovt olaga hot (dödshot), förtal och vapenbrott. Först i tingsrätten, sedan i Svea hovrätt. Enhälligt. Högsta domstolen avslog hans prövningsansökan.

Lyckligtvis satt han häktad i sex månader, under rättsprocessen, vilket innebar att jag i lugn och ro kunde leta nytt boende för mig och barnen. Jag fick tid att ansökan om skilsmässa - ännu en gång - utan att behöva utstå hot och påtryckningar, och skapa oss en tryggare tillvaro.

Jag tackade Gud för att min exman till slut slog mig så illa, och med barnen som vittnen i rummen intill, att han svåreligen skulle kunna komma undan igen. Låter det absurt? Låt mig förklara.

Om du inte har förövarens bekännelse, vittnen, ljudupptagning eller en kameraövervakning installerad i ditt hem, allra helst i sovrummet, så är chansen 2-3 % att just din polisanmälan leder till fällande dom. En av fyra anmälningar om kvinnomisshandel leder till åtal. Ungefär vart tionde brottsmål av denna typ leder till fällande dom.

Ett blåmärke bleknar. En sprucken läpp läker. Till och med frakturer, igenmurade ögon, vävnadsskador och lårkakor läker. Avryckta hårtussar växer ut.

Det är inte de fysiska skadorna som smärtar!

Att ständigt leva med känslan av otillräcklighet, att vara rädd för att inte maten smakar, att barnen är störande, att rätt skjorta inte är struken, att hemmet inte är perfekt, att jag själv inte är tillräckligt "kåt, glad och lycklig" urholkar självkänslan. Att tvingas utstå de äktenskapliga våldtäkterna för husfridens skull, tvingas till nattliga sejourer av "skambikt" kring uppdiktade fantasier, ljuga om synliga skador och blåmärken för anhöriga, utstå epitet som hora, fnask och luder... ja, till slut blir det en form av hjärntvätt.

Dessa själsliga knivar syns inte på någon röntgenplåt!

Nej, jag tog mig inte ur relationen. Jag försökte vid två tillfällen ansöka om skilsmässa men tvingades var gång ta tillbaka det på grund av hot. Hot som framför allt var riktat mot barnen, eller min relation med barnen. Jag hade aldrig lyckats ta mig ur det här med livet i behåll om inte barnen varit starka nog - och så fulla av vanmakt - att de vittnade mot sin egen pappa.

Jag har ofta hamnat i diskussion kring just detta - att det var min skyldighet att skydda barnen! Det var ju det jag gjorde, anser jag. Så länge samhället saknade tillräckliga bevis för att misshandeln pågick så hade jag inget alternativ. Att leva med en person, som min exman, med grandios självbild och total kontroll innebar en livegen livssituation. Inga egna pengar, inget socialt skyddsnät. Inte förrän barnen blev tonåringar, och hade egen talan, förstod omvärlden. Jag brukar dra en liknelse med Stockholmssyndromet. Kriminologen och psykiatrikern Nils Bejerot myntade begreppet efter Norrmalmstorgsdramat 1973. För bankrånaren Clark Olofsson tog det sex dygn att "omvända" sin gisslan. Jag levde i 6570 dygn som äktenskaplig gisslan.

Hämtat ur Wikipedia:
Stockholmssyndromet kan beskrivas som en relation mellan förövare och offer i en gisslan- eller kidnappningssituation där offret tar parti för förövaren mot polisen. Syndromet har undersökts noga av olika forskare och man har kommit fram till att det framför allt baserar sig på rädsla för att råka ännu värre ut och en vädjan till den inre godheten hos den som tagit en som gisslan. Ju mer energi man investerar i denna typ av förhållande, desto svårare får man att bryta sig loss.


Nej, han var ingen bankrånare, exmaken. Han var läkare. Vi förväntar oss ett större ansvar av just läkare, juristkåren, polisen, präster mfl. Men faktum är att de kan dölja sitt våld bakom denna förväntning mycket längre än andra yrkeskategorier. Hoten bestod bland annat i att "fixa" intyg om att jag var psykiskt sjuk, att barnen for illa under min omsorg m.m om jag tog ut skilsmässa.

Att vara katolik och misshandlad kvinna inom äktenskapet sätter ytterligare spets på situationen. Äktenskapet är ett av sju sakrament inom romersk-katolska kyrkan, och kan inte upplösa. Annulleras ja, genom en omfattande process för att undersöka om de äktenskapliga förpliktelserna åtsidosatts. Jag sökte stöd hos vår församlingspräst, för 14 år sedan, som talade om förlåtelse. Själavården bestod i att han uppmanade mig att be tio Fader vår och femton Hell dig, Maria varje kväll. That's it! Jag kan inte i ord beskriva hur kränkt jag blev! Som om inte bönen är det första vi alltid tar till i stunder av vanmakt och smärta...! Milda maränger, jag rabblade till och med Hell dig, Maria under mina krystvärkar!!! Inte en dag gick utan att jag bad om kraft, om förlåtelse för min otillräcklighet, om en stunds ro, om barnens väl... och ynkliga böner om att min man skulle vara snäll.

Jag bad mina böner. Jag fattade till och med mod vid ett gruppsamtal på ett Mariapoli att fråga en av alla dessa "fantastiska vittnesbörd"-talarna om ingen av dem upplevt vanmakt? Tårarna rann ned för mina kinder och jag fick samma råd: du måste be.

Nu står jag här; skild, trygg och lycklig! Tack och lov - efter tre misshandelsmål, 18 år och en segdragen vårdnadsprocess. Och inser att jag blev bönhörd! Ja, faktiskt... om än i civilrättslig mening. Jag är fullt medveten om äktenskapets sakrament. Å jag hatar inte min exman. Gud gav mig styrkan! Och exmaken gav mig makten för varje slag han utdelade. Makten över mitt och barnens liv. När jag vilat min procesströtthet ska jag lämna in en ansökan till biskopämbetet om annullering.

Men nu till stenhögen:
Skulle jag välja att leva med en ny man; en omtänksam, kärleksfull och snäll man, innan annulleringsprocessen avklarats - eller kanske ens godkänts - blir jag omedelbart utesluten från att deltaga i nattvarden. Jag förstår principen. Men som brottsoffer i ett redan civilrättsligt dömt mål känns kyrkans processjuridiska gång som ett hån. Jag sökte faktiskt kyrkans hjälp redan för 14 år sedan och uppmanades då att be. Å jag bad...!

*

Nedanstående länk handlar om biskop Anders Arborelius åsikt i det omskrivna Brasilienfallet. Jag liknar mig inte alls vid detta tragiska öde, utan gläds åt att biskopen så tydligt markerar vem som är förövaren.

http://www.katolskakyrkan.se/Turnpike.aspx?id=1140

Hur såg Jesus ut, egentligen...?

Häromdagen skrattade jag gott åt domprosten Åke Bonniers bloggämne 'Vem kan fånga in Jesus?' och hans tankar kring Jonas Gardells resonemang om att Jesus var tandlös. Åke Bonnier konstaterar att vi inte känner till Jesus utseende, bortsett möjligheten att svepduken i Turin kan avslöja vissa drag. "Naturligtvis hade Jesus tillgång till en tandvård som andra på den tiden inte hade och naturligtvis kunde han läsa fast det inte står någonstans att han läste."

Jag svarade faktiskt i en kommentar, vilket jag sällan annars gör:

//Jag har alltid förundrats över att Jesus avbildas som en finlemmad, påtagligt ljushyad man med mörkblont (möjligen mörk cendréfärgat) hår. Hans bara bringa på krusifixet avbildas alltid "välvaxat". Som den mellanöstern-man han var så torde han väl ha varit rätt mörk, påtagligt hårig, kanske med buskiga ögonbryn och mörkhyad!!? Och precis som du (och Gardell) påpekar: den obefintliga folktandvården kan ha satt sina spår. Och troligtvis tog han för givet att jorden var platt och att himlavalvet låg som en ostkupa över oss alla. Som en vedertagen sanning på den tiden?! Eller? Nä... det är ju sant, han visste bättre! Och ändå; lika älskvärd!//

Har vi européer tagit patent på Jesus utseende? När skedde det i så fall?

En af Uggla bland hermelinerna

Den hett debatterade, ömsom hatade ömsom heliga, melodifestivalen har haft sin grand finale och medierna svämmar över av "vann rätt låt?"-diskussioner. Å som i alla andra religioner (!) finns heller inget glasklart svar. Min vän och f d kollega, Carl-Henrik Jaktlund, tar upp ämnet i sin blogg på Dagen.se. Han skriver att i vissa frikyrkliga kretsar får folk feber av Caroline af Ugglas låt 'Snälla, snälla' och att man anser henne "verka ha svårt att funka i kyrkokretsar". Han ställer sig frågande till påståendet - lyckligtvis. Uppenbart är i vart fall att han fått ta del av en hel del moralkakor i ämnet.

Jag kan inte låta bli att förundras över hur vi om och om igen fallerar i uppmaningen att Älska vår nästa! Varför är vi så ivriga i att dela in folk i fack, värdera och etikettera? Av Carl-Henriks bloggämnen kan man utläsa (fritt tolkat) att det finns en svensk frikyrklig "adel" som kräver åsiktshygien och livsstils-anpassning för att tillåtas dela kyrkorummet?! Med vilken rätt hånar, fördömer, och utesluter vi en människa från "kyrkokretsar", det vill säga delandet av den kristna gemenskapen?

Jesajas beskrivning av Herrens lidande blir än en gång aktuell: //”Föraktad var han och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med krankhet. Han var som en för vilken man döljer sitt ansikte, så föraktad att vi höll honom för intet…”//...//”Han som bar mångas synder och bad för överträdarna”. //

Det är just denna lilla sats som måste rista sig in i vårt medvetande en dag som denna: att Jesus bad för överträdarna, att han bad för dem som förrådde honom och korsfäste honom. ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör” (Luk 23:34).

Sol i magen!